"Spårlöst" av Ida

Jag kollade bort mot rälsen, där tåget sakta hade rullat iväg. Jag var rädd. Rädd för att jag aldrig skulle komma hem igen... Så börjar Idas slut på berättelsen "Spårlöst".

Järnväg. Foto: Kevin Brandon, stock.xchng
Jag kollade bort mot rälsen, där tåget sakta hade rullat iväg. Jag var rädd. Rädd för att jag aldrig skulle komma hem igen. Jag kände paniken komma krypandes. Jag skulle inte ha någon plats att sova i natt.

− Varför kunde inte mamma ha följt med? viskade jag till mig själv.
Jag vet inte om jag drömde, eller om det var verklighet men jag tror att jag såg en figur springa bakom mig, in i skogen. In i mörkret. Varför skulle någon vilja gå in i en kolsvart skog? Det kanske var mannen! Men tänk om det bara var ett djur? Jag tänkte efter innan jag kom fram till att det var säkrare att stanna och vänta en stund...

Jag tog upp min ryggsäck och kollade vad som fanns i den. Jag plockade upp allt, en efter en. En bok, papper och en penna, min mobil och... KEX!! Mamma hade lag ner kex! och en vattenflaska! Man skulle kunna höra min glädje från månen just nu. Jag tog upp mitt kexpaket och kollade hur många det fanns kvar. Tio stycken. Jag la ner kexen och vattnet i min ryggsäck.

Efter en stund kom jag på mannen! Jag gick sakta bort mot skogens början. Mitt hjärta dunkade fortare än det någonsin hade gjort tidigare. Tänk om han var farlig? Om han var en björn? Jag gick längre och längre in i skogen. Det började bli kallt. KNAK! jag stannade upp. Var han här?

− Stanna! skrek jag. Jag ska hjälpa dig.
Inget svar. Jag gick sakta mot ljudets håll.
− Vad gör du här? sa en mörk röst.
Jag blev livrädd. Jag såg ingenting heller så jag visste inte var han var.
− Hallå!? sa han lite högre denna gång.
Jag skakade.
− Eh...va? sa jag. Jag hade totalt glömt bort vad han sa nyss.
− Jag sa, vad gör du här? sa han.
Nu vart jag nästan lite rädd för honom.
− Eh...jag letade efter dig, men så åkte tåget iväg...och... längre hann jag inte innan han avbröt mig.
− Varför ville du veta vart jag var? frågade han.
Jag tänkte efter.
− Jag ville veta säkert att du var verklig, sa jag.

Han började trampa i marken, det hörde jag.
− Det är kallt, sa jag avvikande.
Han fnös till.
− Det säger du inte? sa han.
Jag blev nästan lite irriterad, kunde han inte vara lite snäll? Men då kom jag på vad jag skulle fråga!
− Varför hoppade du ut från tåget? sa jag försiktigt.
Han blev tyst, och jag kände att han stirrade på mig.
− Du hittar svaret, sa han bara.
Vad ska det betyda? Jag tog upp en ficklampa som jag tydligen hade i fickan och lös mot hållet som mannen stod. Men ingen var där! Vad skulle jag göra nu? Jag hade ingenstans att sova.

Jag tog upp min ryggsäck som jag hade slängt ner på marken där jag stod. Jag kom på att jag hade med min telefon. Jag tog upp den och slog mammas nummer på den kalla skärmen. En iPhone 3, som jag fick för tre veckor sedan. Den är nog rätt dyr tror jag. Jag tryckte på den lilla ikonen som det stod "ring".

− Klara-Fina Sten, sa mamma. Hon lät väldigt orolig.
− Ja, hej det är jag, sa jag.
− Maja?! Är det du?! Hon blev nu helt plötsligt superglad.
Jag skrattade till lite trött.
− Ja det är det, svarade jag bara.
− Vart är du!? nästan skrek mamma i luren.
Jag tänkte efter en stund. Jag visste ju inte vart jag var.
− Eh... någonstans vid skogen, nära spåret, sa jag. Jag ville bara komma hem nu.
− Jag kan komma och hämta dig. Finns det en körväg i närheten? sa mamma ovanligt lugnt.
Jag kollade omkring och såg en väg ungefär 100 meter ifrån.
− Ja, en liten skogsväg, men det går nog att köra på den, sa jag.
− Jag tror att jag vet var du är. Gå till vägen och vänta där! sa mamma bestämt.
Va?! Hur kunde hon veta vart jag är?!
− Hur kan du veta vart jag är?! sa jag oroligt till mamma.
− Gick en man av från tåget när det rullade? sa mamma.
Ja, hur kunde hon veta det?
− Eh... ja, hur visste du det? sa jag. Hur?
− Jag vet det bara, stanna där du är jag kommer snart, sa mamma.
− Okej, hejdå! sa jag förvirrad.
− Hejdå, sa mamma och jag la på. Jag började gå mot den lilla vägen.

Efter ungefär 20 minuter såg jag en strålkastare från en bil komma sakta rullandes mot mig. Jag gick till sidan av vägen och jag såg mammas ansikte i bilen. Jag blev jätteglad inom mig när jag såg mamma. Jag hoppade in i bilen och vi rullade hemåt. Vi sa ingenting på hela vägen. När vi närmade oss sa jag:

− Hur kunde du veta...?
Jag såg att hon tänkte efter innan hon svarade:
− Jag var med om det själv när jag var i din ålder. Jag kommer ihåg det än idag, sa hon bara. Jag nickade.

När vi kom hem gick jag till mitt rum, la mig på sängen och tog upp min nya KP som hade kommit idag. RYSAR-SPECIAL!! stod det med stora bokstäver. Jag slog upp sidan och började läsa en historia som en kille, 12 år hade skrivit in.

Det var en gång en kille som skulle åka tåg från sin mamma till sin pappa. När han var på tåget så hoppade en man med röd halsduk ut genom tåget, när det åte i full fart! Killen hoppade av tåget i hopp om att hitta mannen som hoppat av. Men han kom vilse och sen dog han. Utan mat och utan vatten.
Elias, 12.

Hur...? Var det enda jag tänkte. Sen somnade jag. Nästa morgon vaknade jag av att fåglarna kvittrade utomhus, solen sken. Igår var det ju jättekallt och typ snö utomhus! Aja, jag gick ut och satte mig i solen. Och njöt! Det var så varmt ute just nu!
svaret finns i skogen.

 

Av Ida

 

Bild: Järnväg (foto: Kevin Brandon, Freeimages)

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Carin Carlsson den 27 juni 2014