Jag började gå åt samma håll som tåget åkte i hopp om att hitta till en by där jag skulle kunna låna en telefon och ringa till min pappa, som skulle kunna komma och hämta mig.

Där jag går bredvid den gamla rostiga rälsen ser jag halsduken i en buske. Jag går närmare för att inspektera. Jag känner en svag stank av avföring från halsduken. Jag tittar runt den på alla sidor, jag ser att det står ett namn på den, Karl-Bertil Svagström. Det måste vara mannens som hoppade av tåget halsduk.

Jag gick i flera timmar längs den rostiga rälsen. När det började bli mörkt visste jag att jag måste slå läger för natten. Jag går in i den mörka och läskiga skogen även fast jag verkligen inte vill, men jag vet att jag måste för att överleva.

Jag visste det redan, att det skulle bli svårt att sova. Det tog flera timmar innan jag kunde somna. Jag låg och tänkte på allt som hänt de senaste dagarna. Men jag är besluten att ta mig till byn där min pappa bor.

Jag vaknade väldigt tidigt nästa morgon. Det var fortfarande ganska mörkt och solen hade inte gått upp ännu. Jag har ont i huvudet, det känns som att det kommer åska idag.

Men åskan är ändå inte mitt största problem. Jag började gå åt samma håll jag gått dagen innan. Jag vill verkligen få tag på en telefon så att jag kan ringa min pappa.

Jag fortsatte gå bredvid den gamla rälsen. Jag kan inte förstå att de inte har bytt den här gamla rostiga rälsen. De har säkert varit här i hundra år.

Jag har inte ätit på länge nu, jag känner mig hungrigare än någonsin förr. Jag måste få något att äta snart annars kommer jag att dö.

Efter några timmar så såg jag ett hus på en gård. Det var ett gammal rött hus. Jag var desperat för att få hjälp, bara det fanns en telefon så jag kan ringa min pappa.

Jag började gå närmare huset såg jag att huset ser väldigt nedgånget ut, men jag bestämmer mig ändå för att gå närmare. Det finns inget att förlora.

Jag går närmare det gamla huset och ser att det har ovanligt stora fönster. Jag ser att det är tänt i ett fönster på vindsvåningen.

Jag går fram till dörren och drar i handtaget. Dörren öppnas långsamt. Det är en väldigt tung dörr. Den gnisslar som en gris när jag drar upp den. När jag dragit upp dörren helt känner jag en fasansfull lukt. Det luktar instängt, fuktigt och ruttet.

Jag kliver in i hallen, det måste ha varit ett vackert hus en gång i tiden. När jag tar några steg in i huset knakar det i golvet men jag hade inte förväntat mig något annat med ett så här gammalt hus.

Jag går en bit till. Jag hör ett ljud, det låter som att det kommer från övervåningen. Som den nyfikna apan jag är blir jag förstås tvungen att leta reda på vart ljudet kommit från.

Jag är ganska säker på att det kommit från övervåningen. Jag går och letar efter trappan som skulle leda till den andra våningen. Efter ett tag hittar jag trappan som antagligen skulle gå till övervåningen.

Jag tar det första steget i trappan men ryggar tillbaka när det knakar något fasansfullt. Men jag fortsätter ändå att gå uppför trappan. När jag går i den känns trappan oändlig. När jag kommer upp ser jag att det inte kan vara mer än tretton trappsteg. Tretton, otursnummer om man är vidskeplig, vilket inte jag är förstås.

Utan att tänka på det räknar jag trappstegen, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv och såklart det förbannade trettonde trappsteget. Inte så att jag är vidskeplig eller något sådant.

Efter att jag av någon anledning hade räknat alla trappstegen så hördes ännu ett ljud. Det kom ifrån ett rum en bit bort. Jag går närmare och tryckte mitt öra mot dörren som gick till rummet där ljudet kommit ifrån. Jag hör flera ljud, det låter som att någon är där inne. Jag vill verkligen inte gå in dit, för vem vet vad som kan vara där inne.

Mitt mod övervinner min rädsla och jag öppnar dörren. Där inne sitter en liten figur som inte längre såg ut som en människa, men det var ändå någorlunda mänsklig. När jag kom närmare hoppade den på mig och började bitas, den tog tag i mig och drog mig närmare.

− Du kommer inte härifrån, ingen gör det, sade figuren.
− Ingen som någonsin gått in här har kommit ut levande.

Efter att varelsen pratade om att ingen kommit ut levande såg jag alla mina minnen flyga förbi framför mina ögon. Då visste jag att jag var tvungen att fly. Jag ryckte och slet för att komma loss, jag lyckades.

Jag sprang genom dörren och ner för trappan. När jag väl var ute ramlade jag på mitt ena skosnöre och slog näsan, den började spruta blod som en vulkan. Jag dog några minuter senare av blodförlust.

Så slutade mitt korta liv genom att dö av näsblod. Patetsikt fan!

Av Max

Bild: Järnväg (foto: Kevin Brandon, Freeimages)