Som stor skräckfilmsfantast känns det tämligen nedslående att se hur utbudet ser ut idag. Är det inte torftiga remakes av asiatiska filmer och 80-talsklassiker som florerar så är det den outhärdligt trista tortyrporren exemplifierad av filmer som Hostel, Are You Scared och Inside. Båda subgenrer är en sorts minsta gemensam nämnare där fantasilöshet och oförmågan att skrämma utan bara framkalla äckel dominerar. Samtliga filmer är befolkade av snygga, korkade, demografiskt korrekt fördelade 20-25-åringar med hippa kläder från GAP eller Banana Republic och med omsorgsfullt och trendigt rufsiga frisyrer. Det känns därför förvånansvärt fräscht att blicka bakåt i tiden och plocka fram filmer från en tid då man inte ville (eller kunde) förlita sig på datoranimerade effekter och vågade både producera och släppa rysare utan att först ta hänsyn till demografisk statistik och marknadsundersökningar.

Kanadensiska The Changeling (med den typiskt svenska hyrkassettsosande titeln Hämnd ur det förflutna) är ett perfekt exempel på vad en riktig rysare borde vara. Kompositören John Russell (Scott) förlorar sin fru och barn i en fruktansvärd trafikolycka och flyttar in i ett jättelikt hus på landet i syfte att komponera, reflektera och hitta tillbaka till livet. Relativt snart upptäcker han emellertid att det försiggår något märkligt och skrämmande i det gamla huset. Med tiden kommer John att bli övertygad om att det spökar i boningen och att det är en död liten pojke som söker kontakt med honom. Vad som uppdagas så småningom är att pojkens död var allt annat än naturlig och att mycket mäktiga personer är inblandade i det som har hänt.

Specialeffekterna i The Changeling lyser närmast fullständigt med sin frånvaro.  Filmen bygger upp en sannerligen obehaglig stämning med hjälp av små ljudeffekter, ljussättning, och hederligt berättande snarare än med ”jump cuts” och köttstycken kastade mot kameran. Man får emellanåt gåshud bara av att höra musiken i filmen. För mig är The Changeling skolexemplet på hur man kan skapa spänning och ren rädsla hos tittaren genom att använda sig av de mest grundläggande berättartekniska knepen inom filmkonsten och dessutom utan att idiotförklara tittaren. Att smyga sig på någon bakifrån och skrika ”Bu!” är ingen konst. Konsten är att bygga upp skräcken metodiskt och mitt framför ögonen på tittaren, vilket The Changeling gör med bravur. Dessutom befolkas filmen av människor som ser ut som riktiga personer och är mestadels – håll i er nu – över 30 år gamla. 

George C. Scott är som vanligt lysande som den sörjande och drivne John. De andra i rollistan gör också bra ifrån sig, inte minst veteranen Melvyn Douglas som här gör en av sina sista roller före sin död 1981.

Om ni, som jag, har tröttnat på idiotskräck och äckelfrossa, gör er själva en tjänst och sök upp en gammal hederlig rysare som investerar i långsiktigt kalla kårar snarare än krängandet av billiga påhopp. The Changeling är en sådan film.

Thomas Rovinsky