Knivstaförfattaren Ulla Bolinder väjer inte för det svåra.
Detta innehåll har flyttats över från vår gamla webbplats och ser kanske inte perfekt ut. Har du funderingar kring innehållet kan du kontakta biblioteket.
Född
1948 i Uppsala
Bostadsort
Knivsta
Familj
Två vuxna döttrar
Tre böcker ur min hylla
Svarta sekunder av Karin Fossum, Blodsband av Ed McBain och Jakten på en mördare av Tobias Barkman
Bakgrund
Gick humanistisk linje på Magdeburg. Har arbetat på reklambyrå, restaurang, sjukhus, arkiv och bokförlag. Debuterade som författare 1997.
”Som journalist kan jag alltid identifiera en för mig personligen obekant journalist som är i tjänst, en yrkeskollega. En journalist iakttar, lyssnar och ser, men har ingen aktiv roll. Hon eller han deltar inte, påverkar inte, utan är utsänd för att bevaka, lyssna och iaktta och därefter rapportera om detta (= reporter). Jag kommer att tänka på detta då jag möter författaren Ulla Bolinder.” (BoLennart Anbäcken, Medlemstidningen Kommunal)
Debutromanen
Övergreppet 1997
”Boken handlar om en ung kvinna, Susanne, som blir överfallen och våldtagen en kväll när hon är på väg hem från en biograf. Boken skildrar ingående denna unga kvinnas chock, skuldkänslor, dåliga självförtroende och samhällets oförståelse och kallsinnighet inför detta brott.” (Entré)
”Ett brutalt sexuellt övergrepp skildrat ur offrets synvinkel – detta är en roman som inte väjer för det svåra. Med ett oemotståndligt rakt och lågmält tonfall återger Ulla Bolinder tankarna, känslorna och reaktionerna hos en kvinna som blir överfallen av en okänd man på väg hem från bio en sommarkväll i Uppsala. Både huvudpersonen, hennes oförstående omgivning och hela hennes långa svåra väg tillbaka blir oerhört levande för läsaren.” (Socionomen)
”Skildringen bygger på verkligheten, på mina egna upplevelser, även om det jag själv råkade ut för inte gick till exakt som i boken. Men känslorna var ungefär desamma.” (Ulla Bolinder)
Trilogin
Hoppa in då! 1998
”Romanprojektet om Kicki och Eva-Lena börjar alltså med Hoppa in då! Vi får följa dem som flickskoleelever och vilsna raggarbrudar i sextiotalets Uppsala. Svartbäcksgatan eller ”stritan” är raggarstråket nummer ett. Där börjar kvällens äventyr för Kicki och Eva-Lena, äventyr som de sällan vet hur de slutar.” (Yvonne Lindberg, Uppservice)
”Det var längesedan en bok berörde mig så starkt som denna. Jag tänkte på och talade om den med vänner hela tiden medan jag läste den. […] Ulla Bolinder träffar exakt tonen i flickornas tankar. Så här tänkte och kände många av oss 40-talister i tonåren. Dagboksanteckningarna känns helt autentiska. En mycket stark roman, för en gångs skull om raggarnas flickor och inte bara om raggarna och deras bilar.” (Ida Dahlgren, Länstidningen Södertälje)
”Orsakerna till självdestruktivt beteende var desamma då som nu, men på den tiden kände man fortfarande inte till lösningen.” (Ulla Bolinder)
Någonstans inom oss 1999
”I Någonstans inom oss förflyttas vi till 70-talet. Kicki och Eva-Lena försöker leva vuxenliv så gott det går. De arbetar och har olika förhållanden som det inte blir så mycket av. Eva-Lenas äktenskap är på upphällningen, hon har en fantasiromans med en arbetskamrat som uppslukar henne alltmer. Slutligen hamnar hon i en akut psykisk kris.” (Yvonne Lindberg, Uppservice)
”Ulla Bolinders stil är enkel, osminkad och mycket realistisk.” (Catrin Ormestad, Upsala Nya Tidning)
”Är smärtan stor, gör man omedvetet allt för att skydda sig mot den, hur gärna man än vill ta sig igenom den.” (Ulla Bolinder)
Hela mig 2001
”I sista delen av trilogin, Hela mig, har Kicki skilt sig från Rune och bor ensam med de två barnen. Hon har stått ut med många års misshandel i äktenskapet, helt övertygad om att hennes kärlek och förståelse skulle förändra Rune. Till slut tvingas hon inse att hon inte kan räkna med honom alls, utan att det är upp till henne att skapa ett värdigt och bra liv för sig själv och barnen.” (Yvonne Lindberg, Uppservice)
”Hon bjuder in till en befriande och osminkad ´verklighet´, långt från den stupida och förytligade familjebild som vi överöses av i dagens såpadjungel” (Tomas Ardin, Ronden)
”Vad är det som gör att vissa personer bestämmer sig för att gå till botten med sina problem, och klarar av det, medan andra fortsätter att fly från smärtan resten av livet?” (Ulla Bolinder)
Kriminalserien
Utsaga 2005
En åttaårig flicka försvinner.
”Utsaga är till formen en annorlunda kriminalroman. Författaren låter en före detta kriminalreporter samla in och bearbeta materialet. […] Boken behandlar, på sitt raka, enkla och realistiska språk, ett ämne, våld mot barn, som de flesta av oss värjer sig emot. Läsaren får, genom intervjupersonernas utsago, ta del av ett samhälle som inte alltid framstår som den bästa av världar.” (Yvonne Lindberg, Upptinget)
”Ulla Bolinders bok känns alldeles ny och frisk och modig och är intressant inte bara som experiment i deckargenren utan som litteratur.” (Jenny Tunedal, Aftonbladet)
Gärningsman 2006
En ung kvinna påträffas död i sin lägenhet.
” … en av de djärvaste författarna denna höst och jag kan lugnt säga att jag med spänning inväntar hur hon ska fortsätta sin planerade serie kriminalromaner.” (Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad)
Intrång 2009
En man hittas svårt skadad i sitt hem och avlider senare på sjukhus.
”Det här är Ulla Bolinders tredje Weberbok. Hon är stilistiskt säker, och lägger språket på olika nivåer beroende på vem som berättar eller blir förhörd. (Sune Johannesson, Kristianstadsbladet)
Uppsåt 2010
En läkarsekreterare knivhuggs till döds på sin arbetsplats.
Domslut 2011
En tvåbarnsmor försvinner i samband med en cykeltur.
Livstid 2011
Vem var David Weber?
”Då jag så småningom började reagera mot nyhetsartikelns begränsning även på ett medvetet plan, insåg jag att kvällstidningsformen i det långa loppet skulle döda både mitt mänskliga engagemang och min kreativitet. Istället för den överdramatiserade redogörelsen för händelseförloppet och den grovt tillyxade personskildringen ville jag skriva mer djuplodande artiklar, som kunde förklara skeendena utifrån människors egna upplevelser. Jag ville blottlägga det som är kännetecknande för den samhällskrets individen tillhör. Jag ville beskriva hur människor påverkas av sociala strukturer och påvisa motsägelserna mellan den inre, psykiska upplevelsen och det yttre, offentliga uppträdandet. Jag ville, kort sagt, skildra allt det som det inte finns utrymme för i en kvällstidning.” (David Weber)