Alla berättelser i boken är inte skräck, men vilka som är det går inte att avgöra på förhand. Jag kommer på mig själv med att läsa annorlunda när det finns en chans att författaren försöker skrämma mig – jag är mer avvaktande, mer misstänksam, anar ondska, mörker och perversioner där de kanske inte finns.

Uppblåsbare Art var en sådan berättelse. Ingen skräck, utan en vacker, vemodig och milt skruvad novell, men jag läste med ständigt stigande obehag och vågade inte lita på att allt faktiskt var som det verkade vara förrän efter att novellen var slut.

Flera berättelser gjorde inget intryck på mig alls, men Sista andetaget, Min faders mask och Morris papplabyrint var underbart obehagliga. Abrahams pojkar, som handlade om Van Helsing och hans söner, och Bobby Conroy återvänder från de döda, som utspelar sig under inspelningarna av Romeros Dawn of the Dead, var andra höjdpunkter.